Rakel Larsson!
Hon gick förbi bara någon meter framför Bertil Björk där han stod gömd bland skuggorna i porten. Klockan var redan bara ett par minuter innan åtta. och hans första och omedelbara tanke var att fly fältet. Han var våt av smältande vårsnö och spänd till bristningsgränsen inför sitt möte med den för honom ännu okända Linnea L. Han tog sig dock snabbt samman och lutade sig istället framåt för att se vart Rakel Larsson skulle ta vägen.
Rakel Linnea Larsson strosade fram och tillbaka över torget, kikade på sitt eget armbandsur, och gick sedan med raska steg tillbaka över torget och vek sedan in på en tvärgata och försvann ur sikte.
Bertil Björk kikade på sin egen armbandsklocka. Klockan var nu tre minuter över åtta. Ingen Linnea, för övrigt ingen alls, föreföll vänta vid klockstapeln. Han bestämde sig för att gå dit och ställa sig där själv. Ska sanningen fram så tyckte han att han inte kunde göra annat. Om inte för annat, så åtminstone för att inte verka oartig. Nu hade han ju trots allt tagit leken ända hit på egen hand och fick allt stå för vad han hade lovat. Han var minsann en som tog mötet på allvar. Det var vad han tyst sa till sig själv i alla fall.
När klockan blev kvart över åtta borstade han av sig snön som hade fallit på hans axlar, stampade några gånger med fötterna i marken och gick sedan med bestämda steg därifrån.
På andra sidan torget låg ett café. Bertil Björk gick dit för att få sig en kopp hett kaffe och något gott till. Det tyckte han att det kunde vara värt att unna sig.
(..fortsättning följer)
© Björn Solum
