Det blev fredag. Under eftermiddagen började det att snöa ymnigt. Tung och blöt aprilsnö föll med stora flingor och framåt kvällningen låg snön våt och decimeterdjup på gator och torg.
När Bertil Björk gav sig iväg hemifrån vid pass halv åtta hade det därför passat bättre med gummistövlar på fötterna än de finskor han hade valt att ha på sig. Blötsnön på trottoarerna nådde honom över anklarna och förutom skor och strumpor, blev även byxbenen genomvåta nertill.
Han var på plats vid torget redan en kvart före åtta. Han valde ut en undanskymd plats i en port där han kunde hålla sig gömd. Hans plan var att vänta och se. Först på plats vid klockstapeln tänkte han i varje fall inte vara. Något svar på det sista brevet hade han förresten inte heller fått. Linnea L. kanske inte ens skulle komma. Han visste inte. Inte helt säkert. Han skyllde sin passivitet på det. Här i porten skulle han ju dessutom stå torrt.
Bertil Björk borstade bort snön från axlarna och stoppade händerna i rockfickorna. När klockan på torget visade på fem i åtta, drog han sig omedvetet tillbaka in i det mörkaste hörnet av porten. Hans hjärta slog hastigt och andningen var en smula ansträngd. Han var spänd och nervös, för att inte säga rädd. Men några tankar på att smita ifrån den för honom ovana situationen hade han inte. Åtminstone inte ännu.
Rakel Larsson var färdig att ge sig av hemifrån.
Ett par glas Moët & Chandon hade värmt henne inombords och hennes kinder var friskt rödskimrande när hon betraktade sig själv i hallspegeln. Hon var sminkad, inte överdrivet men heller inte blygt diskret, definitivt tillräckligt för att förta intrycket av grå och prudentlig dam. Knuten i nacken hade hon bytt ut mot en elegant ”svinrygg” och framtill fick håret falla i en välkammad men skälmsk lugg.
Hon hade kappan och stövletterna på. Men under kappan, det var det förvisso omöjligt att upptäcka med blotta ögat, var hon spritt språngande naken förutom ett par vita och tunna stayups av nylon.
Hon rös och gav efter för en knappt hörbar suck av behag när hon tänkte på att ingen ens skulle kunna ana hennes hemlighetsfulla nakenhet. Hon drog åt skärpet i midjan ett extra hål för att förstärka den feminina timglasformen.
Innan hon gick ut genom ytterdörren lade hon ett par droppar Shalimar bakom öronen. Bara litet grand så där, så att det knappt skulle märkas.
Hon log och gav sin egen spegelbild en slängkyss.
När hon var färdig med sin lek, skulle Bertil Björk lydigt ha låtit sig ledas dit hon ville. Det kände hon sig helt övertygad om.
Hon kom till torget bara ett par minuter innan klockan slog åtta.
(..fortsättning följer...)
© Björn Solum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar