Ångest.

D et är tredje dagen med stiltje. Seglen hänger slappa och helt livlösa. Havet ligger stilla och lika livlöst. Inte ens dyningarna, som annars alltid rullar, sätter båten i rörelse. På himlen finns inte ett moln och solen bränner het och krävande och lär fortsätta att göra det tills den går ner. Horisonten är inte längre en lång linje långt bortom stäven. Den är en cirkel, vid och avlägsen och i diset går den knappt att urskilja. Himmel och hav verkar vara ett och samma men istället för den känsla av frihet som jag har hoppats att det vida havet skall ge, så känner jag mer och mer hur jag håller på att stängas inne. Jag sitter fast i en liten segelbåt ute på ett stort och öppet hav och kommer ingen vart. Sysslolöshet och väntan på att något ska ske gör att timmarna känns som veckor. Tystnaden som kommer av att inte ha någon att tala med skrämmer mig. Värst av allt är att ingen finns som kan bekräfta att jag själv faktiskt finns. Jag är långt ute till havs. Långt ute på djupt, riktigt djupt, vatten. Och jag är ensam. Helt ensam. ----- Tre dagar med total stiltje. Det känns som om jag håller på att lösas upp. Under de hetaste timmarna kryper jag in under däck. Jag försöker sova men är inte tillräckligt trött. Det har blivit för mycket vila under de senaste dagarna. Jag ligger ändå kvar i kojen. Tankarna far från det ena till det andra. Det är tyst. Inte ett knäpp hörs. Plötsligt blir jag medveten om mina egna hjärtslag. Jag börjar räkna slagen. De slår plötsligt fortare. Och snart ännu fortare. Hjärtat börjar skena. Jag svettas ymnigt och flämtar när jag andas. Jag sätter mig häftigt upp. Ljuden från lakanet och det dova dunket när jag sätter ner fötterna på durken bryter min fokusering på hjärtat. Andningen lugnar ner sig. Hjärtat också. Jag säger högt till mig själv: - Fan, jag får allt se till att göra något. Jag är forfarande skärrad när jag kommer ut på däck. Eftermiddagssolen steker och det är egentligen för varmt att vara där. Jag river av mig alla kläderna och fäller ner badstegen. Slänger mig själv överbord. Väl i vattnet får jag halvt panik när tanken slår mig att det kanske lurar en best i djupet. En hungrig haj eller vad fan som helst. Jag tar mig snabbt uppför badstegen igen. Flåsar. Flämtandet är där igen. Jag tycker plötsligt att det är svårt att få luft. Plötsligt börjar jag gå fram och tillbaka i sittbrunnen. Jag håller hårt om mitt eget huvud. Försöker tänka på något annat. På vad som helst. Jag måste hitta på något att göra. Jag kommer plötsligt på att jag har en kartong med ägg liggande i ett svalt utrymme under durken. Häromdagen hade jag tvivlat på om jag skulle tordas äta dem. En salmonellainfektion just nu skulle ta kål på mig. Definitivt. Jag hämtar äggen och krossar dem ett efter ett mot teakdäcket. Låter sedan solen torka och bränna fast dem ordentligt i träet. Det tar en stund men jag har i alla fall lyckats skingra tankarna. Mitt fina och omsorgsfullt skötta teakdäck ser för jävligt ut. Men jag är nöjd. Ändå. Jag har fått något att göra. När äggen torkat fast ordentligt av solgasset, så sätter jag igång att skrubba däcket. Första skrubbningen tar bort det mesta men det återstår en massa fläckar som jag får skrubba en och en och tillslut även plocka fram sandpapper för att få bort. Arbetet tar mig flera timmar. Men jag jobbar på och tänker inte på annat än att få bort fläckarna. Raspandet från skrubbandet och slipandet känns tryggt. När jag är klar har solen börjat sjunka. Det går snabbt på de här breddgraderna och mörkret omsluter snart allt. Kvar är bara jag, båten och stjärnorna. Ännu ingen vind. Inte en endaste vindpust. När jag sätter mig bredvid rorskulten  känns plötsligt allt så där ödsligt tyst igen. Det är själva djävulen vad tyst det kan bli när man är ensam. Jag nynnar på sånger som dyker upp i minnet. Barnvisor, gamla slagdängor, sånger som jag inte kan, sånger som jag hittar på själv. Fan vet var jag får alla sånger ifrån. Tänker att jag håller på att bli galen av det här. Märker att hjärtat börjar på att rusa igen. Ångesten kommer direkt nu. Den är där. Hotar att ta över helt. Jag känner mig knäsvag trots att jag sitter ner. Försöker ta mig samman, tvinga fram andra tankar. Är säker på att jag blir galen av det här. Jag får tag i en hink och halar upp den halvfull med havsvatten som jag stjälper över mig. Det svala vattnet får mig att rysa och framförallt vakna till. Jag halar upp en ytterligare en halvfull hink. Den går samma väg. Stjälps över huvudet. Jag lugnar ner mig, men är skärrad. Så här kan jag ju för fan inte hålla på. ----- Det blir kväll. Mörkt. Nattsvart. Jag lägger mig på teakdäcket. På rygg. Tittar på stjärnorna. Det är vackert. Men statiskt. Stilla. Jag letar efter stjärnbilder. Försöker hitta egna bilder bland stjärnorna. Fantasierna håller tankarna i styr. Jag känner mig lugn. Somnar. Kanske. Säkert bara för en stund. Jag vet inte. Jag har ingen riktig kontroll på tiden. Jag ligger kvar i alla fall. Min lek med fantasier tar mig till slut upp bland stjärnorna. De är ju ändå det enda jag ser. Det känns som jag svävar. Som om båten och havet plötsligt bara försvinner. Jag får för mig att jag också håller på att försvinna. Jag blir rädd. Skiträdd. Hjärtat skenar igen och jag flämtar fortare och fortare. Det börjar sticka i fingrarna. Snart i hela kroppen. Nu dör jag, hinner jag tänka innan jag försvinner.  Jag måste ha svimmat. För sedan minns jag inget alls på en stund. När jag kvicknar till ligger jag kvar på teakdäcket. Det luktar fortfarande svagt av ägg. Jag sätter mig upp. Allt är stilla. Inget har förändrats. Jag befinner mig fortfarande på min båt. Någonstans långt ute till havs. Jag känner plötsligt ett starkt behov av att veta var jag befinner mig. Jag gör en GPS-pejling för att ta reda på min position. Upptäcker att jag trots allt har rört på mig sedan sist. Dock inte åt det håll som jag är på väg. Men jag har rört på mig i alla fall. Jag suckar djupt. Går upp på teakdäcket igen. Sätter mig med ryggen mot masten. Tårar rinner ur ögonen. Jag torkar bort dem med baksidan av handen. Tänker: - Nu får det jävlar i helvete börja blåsa snart. ----- Jag måste ha somnat med ryggen mot masten. Jag är i alla fall inte medveten om något förrän jag vaknar upp av ett svagt rassel i seglen. Bommen svänger plötsligt långsamt ut mot relingen. Jag blir omedelbart klarvaken.  Vind.  Och den ökar.  Seglen tar och båten börjar röra sig. Vinden fortsätter att öka. Det går ruskigt snabbt nu. Havsytan krusas oroväckande häftigt. Vågor slår mot bogen. Stjärnhimlen skyms. Syns snart inte alls. En snabb koll på barometern ger besked. Lufttrycket sjunker med rasande fart medan temperaturen stiger. Ett djupt lågtryck är på väg in. Säkert en storm. Jag borde bli rädd. Riktigt rädd. Men jag vet vad jag har att göra. Jag rullar in focken och revar storseglet. Tar om positionen med hjälp av GPSen och lägger sedan ut en kurs innan jag kopplar in vindrodret och låter båten sköta sig själv. Jag har plötsligt fått en helvetes massa att göra. Det blir svårt att hinna med. Löst skall sjösäkras och alla ventiler och öppningar stängas till. Jag får brått. Det här kan gå snabbt. Och det gör det också. Inom bara några minuter är stormen över mig med full styrka. Det tjuter i riggen och vågorna kommer snabbt upp i trädtoppshöjd. Det här kommer att bli tufft. Men jag tänker fan inte dreja bi och ligga sysslolös och sjösjuk i kojen. Jag har fått något att göra. Något som får mig att känna att jag lever. Må den värsta stormen i mannaminne komma. Jag tar mig in under däck för att föra in position och ny kurs i loggboken. Jag skriver in datum och tid först. Det är den 21 december 2012 och klockan är 21.57 © Björn Solum

Jungfruns förlorade längtan.

Ur djupet av ett hav,

där okänt har sitt bo,

där mörker råder,

där inget stör,

föddes längtan hos en jungfru..

M

åhända var det blott en rörelse i sanden, eller bara en fängslad, oändligt liten bubbla med hemlighetsfullt innehåll som lösgjorde sig från bottnen. Eller helt enkelt bara...något. Något som ingen visste något om. En början var det i alla fall. Som en födsel.. .

Något förlöstes ur djupet och började sakta att stiga uppåt. Osynligt för varje öga, för där, i djupet, fanns inget ljus. Bara mörker. Likväl trotsade något trycket från kvarhållande krafter och var oåterkalleligt på väg uppåt. Det växte. Blev större. Eller mer. Som en längtan sprungen ur inget, som något outsagt, som något som saknade beskrivande ord. Det växte sig snart än större. Och rikare. Det fortsatte uppåt. Sökte väl ljuset. Ett blekt och färglöst ljus avtäckte snart dess form och tillhandahöll därför en mening. Det fick ord som kunde beskriva.

En kropp som var avskild från vattnet runt om.

Något levande. För det rörde sig. Och växte.

En varelse. Men ännu bara som en makligt växande bubbla med förborgat innehåll.

Ljuset tilltog. Färger tillkom. Fler former framträdde. Blev begripliga. Och kunde beskrivas. Nu med målande ord. Vackra ord.

Behaglig.

Mjuk.

Vän.

Betagande.

Skön.

Böljande.

Harmonisk.

Hänförande.

Lockande.

Tilldragande.

Förtrollande.

Ljuv.

Formen utvecklades snabbt i det transparenta vattnet och fullbordades strax innan vattenytan nåddes.

En kvinna bröt vattenytan. Ingen förstod varifrån hon hade kommit. Hennes leende ansikte och hennes hårsvall var det enda som syntes. Hon stannade kvar nersänkt i vattnet. Såg sig om. Samlade det långa håret och lät det hänga i en lång fläta över den ena axeln. Sakta, värdigt, tog hon sig upp på stranden. Naken. Oblyg. Stolt. Och värdig. Hon följde strandkanten. Lät solen och vinden smeka och torka sin våta hud. Varm, och längtande, fortsatte hon sin vandring. Löstes snart upp i diset och försvann. Ingen visste snart att hon ens hade funnits.

Det kunde ha gått månader. År. Eller sekler. Ingen visste. Det var ändå blott ett kort ögonblick i evighetens tidsrymd. Men hon kom tillbaka. Till samma strand. Till samma hav. Skrämd nu. Blyg. Fylld av skam. Jagad. Skylande sin nakna kropp, sitt kön och sin böljande barm. Gråtande, rusade hon ut bland vågorna. Löstes snart upp i tusenvis av små och ofyllda bubblor av fräsande skum.

Snart minns ingen att hon hade kommit tillbaka. Ej heller att hon sedan försvunnit.

Än mindre att hon hade förlorat sin längtan.

© Björn Solum december 2012