Jungfruns förlorade längtan.

Ur djupet av ett hav,

där okänt har sitt bo,

där mörker råder,

där inget stör,

föddes längtan hos en jungfru..

M

åhända var det blott en rörelse i sanden, eller bara en fängslad, oändligt liten bubbla med hemlighetsfullt innehåll som lösgjorde sig från bottnen. Eller helt enkelt bara...något. Något som ingen visste något om. En början var det i alla fall. Som en födsel.. .

Något förlöstes ur djupet och började sakta att stiga uppåt. Osynligt för varje öga, för där, i djupet, fanns inget ljus. Bara mörker. Likväl trotsade något trycket från kvarhållande krafter och var oåterkalleligt på väg uppåt. Det växte. Blev större. Eller mer. Som en längtan sprungen ur inget, som något outsagt, som något som saknade beskrivande ord. Det växte sig snart än större. Och rikare. Det fortsatte uppåt. Sökte väl ljuset. Ett blekt och färglöst ljus avtäckte snart dess form och tillhandahöll därför en mening. Det fick ord som kunde beskriva.

En kropp som var avskild från vattnet runt om.

Något levande. För det rörde sig. Och växte.

En varelse. Men ännu bara som en makligt växande bubbla med förborgat innehåll.

Ljuset tilltog. Färger tillkom. Fler former framträdde. Blev begripliga. Och kunde beskrivas. Nu med målande ord. Vackra ord.

Behaglig.

Mjuk.

Vän.

Betagande.

Skön.

Böljande.

Harmonisk.

Hänförande.

Lockande.

Tilldragande.

Förtrollande.

Ljuv.

Formen utvecklades snabbt i det transparenta vattnet och fullbordades strax innan vattenytan nåddes.

En kvinna bröt vattenytan. Ingen förstod varifrån hon hade kommit. Hennes leende ansikte och hennes hårsvall var det enda som syntes. Hon stannade kvar nersänkt i vattnet. Såg sig om. Samlade det långa håret och lät det hänga i en lång fläta över den ena axeln. Sakta, värdigt, tog hon sig upp på stranden. Naken. Oblyg. Stolt. Och värdig. Hon följde strandkanten. Lät solen och vinden smeka och torka sin våta hud. Varm, och längtande, fortsatte hon sin vandring. Löstes snart upp i diset och försvann. Ingen visste snart att hon ens hade funnits.

Det kunde ha gått månader. År. Eller sekler. Ingen visste. Det var ändå blott ett kort ögonblick i evighetens tidsrymd. Men hon kom tillbaka. Till samma strand. Till samma hav. Skrämd nu. Blyg. Fylld av skam. Jagad. Skylande sin nakna kropp, sitt kön och sin böljande barm. Gråtande, rusade hon ut bland vågorna. Löstes snart upp i tusenvis av små och ofyllda bubblor av fräsande skum.

Snart minns ingen att hon hade kommit tillbaka. Ej heller att hon sedan försvunnit.

Än mindre att hon hade förlorat sin längtan.

© Björn Solum december 2012