Måsen.

R

uskvädret var inne på den femte dagen. Den enda förändringen i det ihållande hällregnet var de täta utbrotten av infernaliska störtskurar då blytunga vattendroppar dränkte alla andra ljud när de smattrande föll mot de översvämmade gatorna. Dagvattenbrun-narna var sedan länge överfulla och vattenmassorna hade sprängt brunnslocken ur sina fästen. Längs gatorna rann floder av ler-blandat vatten som spolade med sig allt löst bråte och till och med knytnävsstora stenar. Havsvattnet hade blandats med lervällingen och färgats brunt i ett flera hundra meter brett bälte som hade brett ut sig så långt jag kunde se längs kusten. Stora mängder med skräp hade spolats upp på land av bränningarna och stranden såg ut som en förgäten soptipp. Det var en anskrämlig syn och de tunga regnmolnen visade inga tecken på att de var på väg att lösas upp och försvinna.

Själv satt jag väl skyddad och torr inne i min bil. Jag hade parkerat längs strandpromenaden invid Victors Beach och satt otålig kvar i förarsätet och väntade på ett uppehåll i regnandet. Jag såg på mitt armbandsur och insåg att om det skulle bli någon frisk luft den dagen, så fick jag allt se till att pallra mig iväg.  

Jag rotade fram mitt paraply som låg instucket under passagerarsätet och krånglade mig ut ur bilen samtidigt som jag med mycket besvär försökte fälla upp paraplyet. Regnet var så krafigt att jag hann bli ordentligt blöt innan jag kunde fälla ut det ordentligt. Irriterad, smällde jag ilsket igen bildörren efter mig innan jag gav mig iväg.

Redan innan jag nådde fram till träbron vid Hotel Puente Romanos strandserveringar, så var inte bara fötterna genomvåta. Från paraplyet hade strida rännilar runnit ner och gjort byxorna lika blöta. De klibbade obehagligt mot benen och jag svor ve och förbannelse över det risiga vädret. Jag bestämde mig för att avbryta promenaden när ännu en störtskur tvingade mig att söka skydd under ett utskjutande tak. Taket saknade stuprännor och från kanten störtade vattnet ner framför mig, som vore det ett ogenomträngligt vattenfall.

Jag var på dåligt humör, det kan jag villigt erkänna, men jag kunde inte bara skylla på det urusla vädret. Under en längre tid hade jag slitit med att få tid och ork att räcka till för både jobb och andra självpåtagna plikter. Jag levde i ständig oro för huruvida jag skulle klara av att reda upp trasslet i min vardagstillvaro. Tvivlet gav mig ingen ro och utan att jag egentligen var medveten om det, så hade oron och osäkerheten fått mig att i grunden tvivla på mig själv och min förmåga. Jag hade omärkligt trasslat in mig i en nedbrytande ond cirkel av osäkerhet, trötthet och oförmåga. Tron på mig själv och mina möjligheter hade nästan omärkligt, men dag för dag, förbytts i ett förgörande tvivel. Jag suckade djupt och stod kvar där jag stod, skyddad och gömd bakom ridån av fallande vatten.

Världen utanför, stranden och havet, skymdes nästan helt av de fallande vattenmassorna. Jag lutade mig mot väggen och väntade. Utan annat att ta mig för, så fick tankar och känslor komma och försvinna som de ville. Snart nog fann jag lugn och ro. Det var inte utan att jag uppskattade min påtvingade stund av ostörd ensamhet. Jag kände mig snart nöjdare. Missnöjet byttes ut mot en nyfunnen ödmjukhet inför naturens oanade krafter.

Det häftiga regnet avtog så småningom och snart hade det upphört nästan helt. Ett avmattat duggregn var tillslut det enda som återstod. Sikten klarnade och världen omkring mig återvände. Ett par kraftiga vindilar fick palmkronorna högt ovanför att svaja fram och tillbaka och en skur av ansamlat regnvatten föll med ett dovt plaskande ner i den våta sanden. Den plötsliga vinden andades hopp om förändring i väderleken. Jag bestämde mig för att ta en sväng ut på vågbrytaren, som sträckte ut sig i en mjuk böj över havsytan framför mig. Tunga dyningar slogs sönder mot klippblocken längst ut och kaskader av skum yrde över pirens yttersta delar. När jag nådde längst ut började regnet falla igen. Jag fällde upp paraplyet men stod kvar och såg ut över havet. Inombords kände jag mig lugn och trygg. Regnet strilade ner från paraplyet. Mot det var jag skyddad. Plötsligt, och utan att egentligen ha någon som helst anledning, förutom att jag kanske bara ville se åt ett annat håll, så vände jag mig om.

På ett stort och platt klippblock satt en ensam mås ihopkurad och såg rakt på mig. Den var genomvåt och regnvattnet droppade, rann egentligen mest, från fjädrar och näbb. Den satt helt stilla, oskyddad, och lät sig liksom självförvållat dränkas av det oundvikliga regnet.

Jag förstod att något måste vara fel och jag fick det bekräftat när jag tog ett par steg fram emot måsen. Den gjorde ett försiktigt försök att komma undan. Dess högra vinge släpade skadad över stenen. När jag stannade mitt i steget, så slog den sig till ro och satt sedan helt stilla igen. Jag slog bort en första tanke på att ända måsens lidande och långsamma död genom ett rappt slag med ett tillhygge av något slag. Istället stod jag kvar och betraktade den försvarslösa fågeln.

Jag vill inte påstå att jag är religiös. Åtminstone praktiserar jag ingen religiös inriktning. Av den anledningen är det märkligt att jag ändå fick en ingivelse att be en bön för den döende måsen. Jag bad den enda bön jag någonsin lärt mig. I sanningens namn måste jag tillstå att jag inte ens visste att jag fortfarande kom ihåg hur den löd. Jag bad med hög röst och ärlig inlevelse bönen Fader Vår. Jag vet inte varför. Det var som sagt bara en ingivelse.

Fader Vår, Du som är i himmelen.

Helgat varde Ditt namn.

Ske Din vilja,

så som i himmelen,

så och på jorden.

Vårt dagliga bröd, giv oss idag.

Och förlåt oss våra skulder,

så som vi och förlåta dem,

som oss skyldiga äro.

Inled oss icke i frestelse,

utan fräls oss ifrån ondo.

Ty riket är Ditt.

Och makten och härligheten.

I all evighet.

Amen.

Jag stod kvar en kort stund efteråt, men vände mig strax bara tvärt om och gick sedan med bestämda steg därifrån. Jag lämnade måsen åt sitt öde. Trots det kände jag mig lätt. Och fri. Jag gick med snabba steg tillbaka längs strandpromenaden mot den plats där bilen stod parkerad.

När jag hade kommit halvvägs, regnet fortsatte att falla, så vred jag plötsligt på huvudet och såg ut över havet. Ett par hundra meter längre ut flög en ensam mås strax ovanför havsytan. Jag stannade och såg tankfullt efter den. Den försvann snart i den dåliga sikten bakom regnet. Kvar blev dock tanken på att ett mirakel kanske hade skett. Jag slog bort lusten att gå tillbaka till piren för att se om den döende måsen satt kvar. Jag hade inte tid för det. En annan tanke slog istället rot.

Kunde jag säga att jag trodde på miraklet och samtidigt känna ett behov av att kontrollera om det hade skett? Skulle inte kontrollbehovet istället innebära att jag, istället för att tro, tvivlade?

Jag bestämde mig för att tro. Den måsen flög. Jag var säker nu. Med lätta steg fortsatte jag mot bilen. Några enkla ord formulerades i mitt nyklarnade sinne.

Allt som sägs vara, är bara tro eller tvivel.

Det ena är ljuset.

Det andra mörkret.

Glädje och sorg.

Tröst eller smärta.

Det är blott tro eller tvivel.

Enkel logik

och

himmelsk mystik.

© Björn Solum i november 2012