Det som göms i snö... (Följetong 9:e delen)

Jodå, Bertil Björk var snart tillbaka. Han hade bara gått ut för att köpa kvällstidningen och lämna in en tipskupong. Han hittade brevet upp och nervänt på dörrmattan innanför ytterdörren. Han kände igen kuvertet och förstod därför genast vem det var ifrån. Han slog bort en förvåning över att brevet hade kommit vid en så pass sen timme. Att brevet saknade både frimärke och stämpel lade han däremot inte ens märke till. Han var mest intresserad av vad brevet skulle innehålla och öppnade det redan innan han ens hade sparkat av sig skorna. Hans hjärta klappade hårt och hastigt.

En timme senare, när tankarna på vad brevet innebar hade hunnit ifatt honom, så kände sig Bertil Björk skrämd. Inte helt bortskrämd, men ändå just skrämd. Han förstod ju att nu var det allvar. Han skulle bli tvungen att bekänna färg. Att det skulle bli han som fick ordna med mötet, bestämma tid och plats och överhuvudtaget vara den som tog besluten bekymrade honom. Det hade han inte räknat med ifrån början. Han hade helst bara velat vara den som följde med i leken. 

Han behövde tid att tänka efter.

Bertil Björk svarade inte på brevet den kvällen. Inte heller under nästa. Hans svar nådde därför inte den trånande Rakel Linnea Larsson förrän hela tre dagar senare. 

Det hade redan hunnit bli torsdag.  

Vid det laget var Rakel Linnea Larsson praktiskt taget helt utom sig av frågor, som hon inte fann svar på. 

Tvivlen hade farit som bistra snöstormar inom henne. 

Brevet från Bertil Björk var kort. Men koncist. Och bestämt.

Rakel Linnea Larsson höll omedvetet andan medan hon läste det.

Linnea,

Sannerligen är det vår, och tid för knoppar att slå ut i blom. 

Möt mig vid klockan på torget här i Småstad, kommande fredag, på slaget klockan åtta. 

Bertil

Bertil Björks svar gav sken av beslutsamhet. Det tyckte han själv i alla fall. Sanningen, och den var han själv fullt medveten om, var att han långt ifrån hade bestämt sig. 

(..fortsättning följer...)

© Björn Solum

Det som göms i snö... (Följetong 8:e delen)

Rakel Larsson gömde munnen bakom brevet från Bertil Björk. Hon kunde inte hindra ett kort skratt att självmant porla fram över läpparna. Vad hennes svar skulle bli, det visste hon redan. Skrivandet skulle däremot få vänta till kvällen. Hennes svarsbrev skulle kräva minst ett glas med kyld champagne, och säkert en och annan raffinerad lek på egen hand, för att kunna skrivas så som hon ville ha det. För nu skulle Bertil Björk ledas in på en väg som var svår att motstå, och ännu svårare att lämna. 

Hon reste sig från wc-stolen och ordnade klädseln. Innan hon gick ut genom dörren stannade hon framför spegeln och rättade till hårknuten i nacken och gav sedan, med ett skälmskt leende, sin egen spegelbild en diskret slängkyss. 

När hon återvände till sitt skrivbord var hon åter den Rakel Larsson som arbetskamraterna vant sig vid. En uppmärksam betraktare skulle möjligtvis ha ha kunnat lägga märke till att färgen på hennes kinder var annorlunda. Någon kanske till och med skulle ha förletts att tro att hon kom direkt från en språngmarsch när hon satte sig tillrätta vid sin arbetsplats. 

Kinderna blossade ännu ljust röda i det kalla ljuset från armaturen ovanför skrivbordet, när hon efter arbetsdagens slut plockade rent efter sig. Hon hade bråttom hem, men tog sig ändå tid att slinka in på Systembolaget för att inhandla en flaska Moët & Chandon. 

När hon kom in i trapphuset på Sjukhusvägen 12, så mötte hon Bertil Björk som var på väg ut. Hon höll upp ytterdörren för honom och log när hon hälsade. Några seukunder senare, och förstås innanför sin egen dörr, slängde hon av sig alla kläder i en oordnad hög i hallen. Hon behöll bara pärlhalsbandet på. Hennes hjärta slog hastigt och hårt och lugnade sig först efter två fulla glas med champagne.

Brevet skrev hon sittande vid köksbordet, naken och med darrande hand.

Ӂh, Bertil

Du har så rätt, så rätt. 

Jag ligger gömd i snö och väntar på att förlösas och få bada i ljus. Jag vill blomstra, vara den jag innerst inne är.

Jag sitter naken vid mitt köksbord. Hettan jag bär inuti är alltför stark för annat. 

Min längtan växer. Min lust likaså.

Möt mig. Jag ber dig... Inget har vi att förlora. Allt kan vi vinna.

Jag är din...för evigt...för en dag...för blott en timme...så länge du har lust, när helst du önskar…

Linnea

Brevet blev inte alls så pikant och chict som hon hade tänkt sig från början. Det var väl berusningen efter de två raska glasen med champagne som hade gått över styr. Rakel Larsson var i sanningens namn redan bortom all sans och redbarhet. Vid varje pulsslag for het längtan som eldslågor genom hennes kärlekskranka lekamen. Hon kunde inte vänta längre. Inte efter det snara mötet i dörren. Herregud, hon hade ju anat värmen från hans kropp, och det måste ha varit hans hand som berörde hennes höft när de, tätt intill, hade passerat varandra i dörröppningen. Hans doft, hans andedräkt. Helt nära. Det blev för mycket för henne. Det fanns vare sig tid eller rum för lek och kurtis längre. Det fick bli som det nu hade blivit med brevet. Hon svepte den vadderade kappan om sin nakenhet, smet snabbt ut i trappuppgången och lade brevet ofrankerat och ostämplat direkt i Bertil Björks brevinkast. Han skulle säkert snart vara tillbaka.

(..fortsättning följer...)

© Björn Solum

Det som göms i snö... (Följetong 7:e delen)

Bertil Björk funderade inte alls länge innan han svarade. Han skrev vad han kände bara.

Redan nästa dag, under förmiddagens toalettbesök under arbetstid, kunde Rakel Linnea Larsson begrunda hans svar. Den här gången skrivet på köpt brevpapper.

Linnea,

ett vackert namn. Som fyllt av doft från varma sommarängar. 

Jag har tänkt....men tankarna glider över i fantasifulla drömmar svåra att förmedla med simpla ord. 

Du väcker en längtan hos mig. En längtan som sovit länge...i ett slutet rum, nästan bortglömd..men som nu, redan, tycks bana sin väg till frihet.

Stod du ensam på en vidsträckt blomsteräng, klädd i blott ditt hår, vore du en dröm som alltid, så känns det, funnits i djupet av min själ. 

Jag anar, i mellanrummen mellan dina ord, att under ditt täcke av snö finns en blomma, vars skönhet lustfyllt väntar på sitt ljus.

Kanske borde jag be dig om ett möte, men jag tänker vänta. 

Hur länge? 

Tills mer har blottats. Och jag nästan sprängs…

Bertil

(..fortsättning följer...)

© Björn Solum

Det som göms i snö... (Följetong 6:e delen)

Rakel Larsson innehade en förtroendeställning på det centrala postkontoret i Småstad. För första gången sedan hon hade fått den ställningen, tänkte hon utnyttja förtroendet för ”sina egna syften”. Det var av den föga smickrande anledningen som svarsbrevet från Dagens Nyheter nådde hennes händer ett helt dygn tidigare än vad som annars skulle ha varit fallet. Redan på måndag kväll satt hon därför i soffan i vardagsrummet med hjärtat tickande snabbt och upphetsat. Hon var klädd endast i sin penjoar av lent siden. Framför henne på soffbordet låg brevet från Dagens Nyheter ännu oöppnat. Ett glas champagne hade hon unnat sig. Det var redan urdrucket. 

En timme senare satt Rakel Larsson vid köksbordet och skrev. Runt henne, utspridda på golvet, låg flera ihopknycklade brevpapper. Det tidigare så elegant uppsatta håret hängde rufsigt kvar i en ensam hårnål. Hon var fortfarande osäker på vad hon skulle drista sig till att skriva. Efter det femte försöket bestämde hon sig för att ta en paus. Hon behövde tänka.

En dryg timme senare, under vilken hon hade unnat sig ytterligare två glas champagne, hade hon bestämt sig. Hon skulle fortsätta leken. Och nu visste hon precis vad hon skulle skriva.

Trots veckodagen, det var ju bara måndag, så slog hon upp ännu ett glas med champagne. Innan hon satte sig tillrätta för att skriva, lossade hon knuten till skärpet och lät penjoaren glida isär. Naken, men ändå inte, skrev hon sedan sitt brev.

”Bertil,

Ditt namn berättar mer för mig än du anar. Dina ord likaså. Jag förstår att du äger tyngd och styrka och att du är begåvad med ett oförlöst ljus. Jag förstår att du förmår skrämma utan att injaga fasa, att du förmår glänsa utan att skrodera. Jag anar att du är diskret snarare än blyg och att du är tystlåten, men långt ifrån sluten. 

Du har sannerligen, även du, hemligheter väl värda att utforska.

I det här brevet tänker jag avslöja blott en enda liten och diskret hemlighet för dig. 

I natt, som alla nätter, när jag går till vila, gör jag det naken och för öppet fönster, men under vita och voluminösa bolster av dun.

Jag vill gärna utforska, och utforskas. Och ja, jag vill gärna veta mer.

Varmt,

Linnea L.

Postbox 69

Småstad”

Det där med Linnea var inget påhitt. Rakel Linnea Larsson var hennes fullständiga namn. Linnea hette hon efter sin egen mor, men hon använde det nästan aldrig. Postboxen hyrde hon sedan lång tid tillbaka. Den var bekväm att ha och hon fick tack vare den sin post redan under arbetstid. Och en postbox kom ju synnerligen väl till pass nu. 

Hon ödslade ett par droppar ur flaskan med Shalimar på brevpapperet innan hon förslöt kuvertet. Parfymens tungt förföriska doft skulle bara svagt kunna anas när brevet öppnades. Det var också meningen. Hon ville bara ge en knappt skönjbar vink om ännu en av hennes väl förborgade hemligheter.

Brevet både frankerade och stämplade hon själv på postkontoret morgonen efter. Under lunchrasten skyndade hon sig hem till Sjukhusvägen 12 för att oförmärkt och för egen hand försäkra sig om att det helt säkert hamnade där det skulle hamna. I Bertil Björks brevinkast. 

(..fortsättning följer...)

© Björn Solum

Det som göms i snö... (Följetong 5:e delen)

Bertil Björk satt och skrev vid köksbordet. Något vanligt brevpapper hade han inte hittat. Det fick bli ett som han hade tagit med sig från Frälsningsarméns hotell i Gamla Stan i Stockholm, där han hade tillbringat ett par nätter under en helg förra sommaren. Han hade aldrig varit någon riktig höjdare i skolan, men när han gick ut grundskolan så hade han faktiskt belönats med en femma i betyget i svenska. Att han därför kunde skriva, kände han sig trygg med. Han funderade inte länge. Det blev ett kort brev. Med yvig handstil. 

Han hoppades på svar.

”Din annons i Dagens Nyheter har väckt min nyfikenhet. Allt jag själv tänker berätta med detta korta brev är att jag har starka händer. Jag ser med stigande spänning fram emot ett eventuellt svar och att få veta lite mer.

Varma hälsningar,

Bertil Björk

Sjukhusvägen 12, 2 trp.

Småstad”

Att Bertil Björk lämnade ut både namn och adress utan att ens tänka sig för, berodde nog mest på whiskyn. Han tänkte inte ens på riskerna, utan mest på hur han annars skulle kunna få svar. Brevet, som var adresserat till Dagens Nyheter och märkt med ett kontaktnummer, lade han i postlådan nere vid sjukhuset, innan sista tömningen, redan samma kväll. 

(..fortsättning följer...)

© Björn Solum

Det som göms i snö... (Följetong, 4:e delen)

Rakel Larsson sträckte ut sig i badkaret. Hon lekte med läppar och tänder längs kanten på det nu tomma champagneglaset. Hon log, undslapp sig ett kort och lågmält fniss. Hon tänkte på det speciella med just den här kvällen. Det som gjorde att hon firade med champagne. Fredagskvällarna brukade hon alltid ägna åt sin egen hemliga lek. För hemlig var den. Än så länge. Det där sista viskade hon leende och tyst för sig själv. Just den här kvällen var värd något alldeles extra. Äntligen hade hon tagit mod till sig och gjort det. 

I köket, på köksbänken, låg ett exemplar av Dagens Nyheter prydligt ihopvikt. Hon hade inte läst tidningen. Bara det för henne allra viktigaste. Annonsen. Den som hon själv hade satt in under ”Kvinna söker man”. 

Visst var hon kvinna. Ända ut i fingerspetsarna. Och visst sökte hon en man, en man med starka händer. Någon som förmådde uppskatta hennes, om än hemlighetsfulla, sinnlighet. En man att bjuda ut sig för, att hetsa upp. Att ge sig åt. På det viset. 

Upphetsningen fick åter fatt i henne, när tankar och med dem fantasier löpte amok bland champagnebubblor och parfymerat skum. Hon sträckte sig över badkarskanten efter vinflaskan, slog upp ännu ett glas och gled sedan, med blossande kinder, tillbaka ner i skummet i badkaret.

”Ni skulle bara veta.”, viskade hon men undslapp sig sedan ett klirrande skratt. 

Med ni menade hon dem som trodde att de visste vem hon var. Arbetskamraterna på postkontoret, grannarna, mostrarna. Utåt gav hon ju sken av att vara en annan. En pryd medelålders dam. Det hade blivit en del av leken det också och gjorde bara hemligheten ännu mera upphetsande.

Hon försjönk snart helt i fantasier och erotiska drömmar. Hon skulle inte kunna hålla sig länge till. Den lätta berusningen gjorde väl också sitt till. 

Hon skruvade av munstycket till duschen. En varm stråle från duschslangen hjälpte henne sedan att först öka och sedan att lätta på den erotiska spänningen. 

(..fortsättning följer...)

© Björn Solum

Det som göms i snö... (Följetong 3:e delen)

Rakel Larsson väntade på att badkaret skulle fyllas upp med vatten. Hon stod framför de öppna balkongdörrarna och njöt av vårluften. Hon var klädd endast i en fotsid, tunn penjoar av fjäderlätt, snövitt siden och ett par vita och mjuka inneskor med hög och smal klack. 

Ett gåtfullt leende hade lagt sig tillrätta på och runt hennes läppar. 

Kvällens ensamma, men ack så sinnliga, lek hade redan börjat. 

Rakel Larsson stängde balkongdörrarna. I vinddraget innan dörrarna stängdes helt lyftes penjoaren av vinden. När det lätta sidenet öppnades framtill, lät hon det ske. Under en kort, befriande sekund lät hon sin nakenhet blottas för världen utanför. Hon rös. Av vinden, och, av spänningen. Rytmerna i Maurice Ravels Bólero hördes ännu bara svagt ur högtalarna bakom henne. Musiken skulle snart fylla hela lägenheten med sin sensuella rytm. 

Hon ställde sig mitt ute på vardagsrumsgolvet, lossade hårknuten i nacken så att hennes långa hår fick falla fritt ner längs ryggen. Sakta, utstuderat långsamt, lät hon sedan sidenet glida av och falla av sig själv i en hög på den blanka parketten. Utan brådska, utan blygsel gick hon därefter, med nätta steg och utan en tråd på kroppen förutom de högklackade inneskorna, genom lägenheten och in i badrummet. Där inne väntade ett parfymerat skumbad och ett hav av levande ljus på henne. På golvet, nedanför badkaret, stod en blank och immig ishink med en redan öppnad flaska Moët & Chandon nersänkt i isvattnet. Bredvid ishinken hade ett långstjälkat champagneglas placerats på en utbredd linneservett. Glaset var fyllt till hälften med det friska, pärlande vinet.
- - - - -

Bertil Björk tog ännu en klunk whisky. På TVn aviserades ett nyhetsprogram. Tidningen lät han ligga kvar uppslagen på soffbordet när han satte sig tillrätta i soffan. Han unnade sig ännu en generös klunk av whiskyn innan han ställde glaset ovanpå tidningen. 

En halvtimme senare gick han tillbaka till köket för att fylla på mer whisky. 

När han återvände till soffan upptäckte han att glaset hade lämnat en rund ring av väta på tidningspapperet. Ringen ramade in annonsen som han tidigare hade läst. Kanske var det därför, som han dristade sig att läsa annonsen en andra gång.

”Medelålders kvinna söker dig man med starka händer som inte räds de hemligheter som finns gömda under ytan...

Det som göms i snö...”

Ännu senare, vid den andra klunken ur det tredje glaset med whisky, så bestämde Bertil Björk sig för att svara på annonsen. Mest av nyfikenhet, ”men va fan, det kanske kan bli nåt”. Så sa han till sig själv i alla fall. Men kanske berodde det ändå mest på whiskyn. 

Innan han började skriva, så stjälpte han, med en knyck på nacken, i sig det sista ur glaset.

(..fortsättning följer...)

© Björn Solum

Det som göms i snö.... (Följetong 2:a delen)

Bertil Björks tankeutflykt i vårluften, liksom koltrastarnas melodiska lek i linden nedanför, avbröts plötsligt av bullret från ett par balkongdörrar som slogs upp på vid gavel. Han förstod genast att det var grannen i våningen bredvid, Rakel Larsson, som väl hade bestämt sig för att andas in en nypa vårluft. Det kunde hon allt behöva. Själv tänkte han i varje fall inte dröja sig kvar vid sitt öppna fönster längre. Han ville inte känna sig tvungen att växla några vardagsfloskler i all artighet grannar emellan. I varje fall inte med Rakel Larsson. Han stängde igen fönstret och drog sig tillbaka till soffan framför TVn istället. Han ville vara ifred, ta sig en redig jävel, koppla av och vara som vanligt folk. Det var ju trots allt fredagskväll efter jobbet. I alla händelser var det precis vad han själv skulle ha sagt där i omklädningsrummet, om någon hade frågat efter vad han skulle göra en löftesrik vårkväll som denna. Rakel Larsson fick stå ensam på balkongen.

Enligt Bertil Björks ärliga förmenande var Rakel Larsson själva sinnebilden av tråkighet. Hon var en grå tant helt enkelt. Han hade bott granne med henne sedan den dag då han flyttade hit efter skilsmässan. Och det var många år sedan. Några egentliga samtal blev det aldrig med henne. Det blev mest bara ett kort ”Hej”, om de någon gång möttes i trapphuset. Nuförtiden blev det knappast ens det. För det mesta bara en kort nick och någon knappt hörbar artighetsfras som mumlades fram. Han visste bara något litet om henne. I stort sett bara att hon hade bott i samma lägenhet redan långt innan han hade flyttat dit. Det hade andra grannar berättat. Hon var väl ungefär i samma ålder som han. Själv tyckte han att hon hade sett likadan ut under alla år. Cendréfärgat och slätborstat hår, alltid uppsatt i en knut i nacken. Hon var alltid klädd i en strikt dräkt som räckte ner på halva vaden, mörkbruna nylonstrumpor av den extra kraftiga sorten, tillika mörkbruna skor med jämntjock klack och, åtminstone vintertid, en vadderad kappa som var en aning kortare än dräkten under. Inga smycken, ingen synlig smink. Hon luktade parfymerad tvål, inte parfym. Det där sista hade han lagt märke till vid ett tillfälle då de passerade porten till trapphuset samtidigt och de hade kommit mer än brukligt nära varandra.

Nej, vad skulle han prata med henne om? Hon hade sitt vardagsliv och det höll hon för sig själv. Liksom han. De hade hamnat bakom varsin dörr på samma våningsplan bara.

Bertil Björk reste sig ur soffan och gick ut i köket. Där slog han upp en väl tilltagen whisky i ett odiskat Duralexglas. Dagens Nyheter låg kvar på köksbordet efter att han bläddrat igenom tidningen till kaffet under morgonen. Han tog med sig både whisky och tidning in i vardagsrummet och slog sig ner i soffan igen. Tidningen bredde han ut på soffbordet framför sig. TVn fick stå påslagen medan han bläddrade igenom tidningen för andra gången den dagen. Han hittade inget på sidorna som han fann värt att ägna mer tid åt, men när han kom till kontaktannonserna stannade han faktiskt upp och tog den första klunken ur whiskyglaset. Annonserna gjorde honom nyfiken och han ögnade igenom de som stod under rubriken ”Kvinna söker man”. Plötsligt stannade han upp vid en, vid första anblicken oansenlig, liten annons, där underskriften var tryckt i fetstil. Texten var enkel.

”Medelålders kvinna söker dig man med starka händer som inte räds de hemligheter som finns gömda under ytan...

Det som göms i snö...”

(..fortsättning följer...)

©Björn Solum 2017

Det som göms i snö... (Följetong, 1:a delen)

Det var fredag, en senkommen aprilafton med mildväder och vår i luften. Bertil Björk stod för öppet fönster i sitt vardagsrum och såg ut över parken vars ytor bredde ut sig ända bort till sjukhusområdet. Det var barmark och det enda som var kvar av snön låg i en smutsig och långsamt smältande driva i skuggan på nordsidan bakom sopskjulet. Halvt begraven under snödrivan stack en röd leksaksspade och resterna av en hög med prydligt ihopvikta kartonger fram. 

På andra sidan grusgången, bland grenarna i de ännu kala lindarna, höll en flock våryra koltrastar konsert och i björkarna längs allén hade knopparna redan börjat svälla. Vinden var svag, bara en ljum fläkt som lovade blidväder under resten av helgen. 

Med ett djupt andetag insöp Bertil Björk vårens flagranta ankomst. Han konstaterade, varm om hjärtat, att den kalla vintern var över. Det skulle snart vara sommar och tid för både blommor och bin och avklädda bad i sommarvärmen. Kamraterna på pappersbruket hade inför helgledigheten glatt konstaterat samma sak. Efter arbetets slut tidigare under eftermiddagen hade ungtupparna tjoat vilt och förväntansfullt om vad de skulle ta sig för under helgkvällarna som väntade. En av de de djärvaste och mest talförda hade, ackompanjerad av höga skrattsalvor från de andra, vrålat att ”nu jävlar är det kort-kort och pirr i varenda jävla buske där ute”, varefter han hade rivit sönder kalsongerna där fram, hoppat upp på en av bänkarna och vrålat ännu högre ”släpp fångarne loss, det är vår”. 

Bertil Björk undslapp sig ett försiktigt och snabbt övergående leende när han tänkte på historien. Han mindes sina egna ungdomsår. Energin som aldrig tycktes sina. Förhoppningarna. Och besvikelserna. Någon Don Juan hade han väl aldrig varit, men han hade haft sina äventyr. Och han hade ju varit gift. Men allt det där var en svunnen tid. Inget hade han på gång i den vägen nuförtiden. Det blev mest ensamma kvällar. Lusten fanns. Men vad skulle han göra med den? Han höll sig kvar hemma i lägenheten under helgkvällarna. Det var lugnast så. Det fick bli lättklädda damer på TVn istället. Lättklädda förresten, andra skulle väl kalla det för sitt rätta namn, pornografi. Eller porr. Det fick han allt erkänna. Åtminstone inför sig själv. 

(..fortsättning följer...) 

©Björn Solum 2017