Det som göms i snö... (Följetong 12:e delen)

Rakel Larsson! 

Hon gick förbi bara någon meter framför Bertil Björk där han stod gömd bland skuggorna i porten. Klockan var redan bara ett par minuter innan åtta. och hans första och omedelbara tanke var att fly fältet. Han var våt av smältande vårsnö och spänd till bristningsgränsen inför sitt möte med den för honom ännu okända Linnea L. Han tog sig dock snabbt samman och lutade sig istället framåt för att se vart Rakel Larsson skulle ta vägen.

Rakel Linnea Larsson strosade fram och tillbaka över torget, kikade på sitt eget armbandsur, och gick sedan med raska steg tillbaka över torget och vek sedan in på en tvärgata och försvann ur sikte.

Bertil Björk kikade på sin egen armbandsklocka. Klockan var nu tre minuter över åtta. Ingen Linnea, för övrigt ingen alls, föreföll vänta vid klockstapeln. Han bestämde sig för att gå dit och ställa sig där själv. Ska sanningen fram så tyckte han att han inte kunde göra annat. Om inte för annat, så åtminstone för att inte verka oartig. Nu hade han ju trots allt tagit leken ända hit på egen hand och fick allt stå för vad han hade lovat. Han var minsann en som tog mötet på allvar. Det var vad han tyst sa till sig själv i alla fall.

När klockan blev kvart över åtta borstade han av sig snön som hade fallit på hans axlar, stampade några gånger med fötterna i marken och gick sedan med bestämda steg därifrån.

På andra sidan torget låg ett café. Bertil Björk gick dit för att få sig en kopp hett kaffe och något gott till. Det tyckte han att det kunde vara värt att unna sig.

(..fortsättning följer)

© Björn Solum

Det som göms i snö... (Följetong 11:e delen)

Det blev fredag. Under eftermiddagen började det att snöa ymnigt. Tung och blöt aprilsnö föll med stora flingor och framåt kvällningen låg snön våt och decimeterdjup på gator och torg. 

När Bertil Björk gav sig iväg hemifrån vid pass halv åtta hade det därför passat bättre med gummistövlar på fötterna än de finskor han hade valt att ha på sig. Blötsnön på trottoarerna nådde honom över anklarna och förutom skor och strumpor, blev även byxbenen genomvåta nertill. 

Han var på plats vid torget redan en kvart före åtta. Han valde ut en undanskymd plats i en port där han kunde hålla sig gömd. Hans plan var att vänta och se. Först på plats vid klockstapeln tänkte han i varje fall inte vara. Något svar på det sista brevet hade han förresten inte heller fått. Linnea L. kanske inte ens skulle komma. Han visste inte. Inte helt säkert. Han skyllde sin passivitet på det. Här i porten skulle han ju dessutom stå torrt. 

Bertil Björk borstade bort snön från axlarna och stoppade händerna i rockfickorna. När klockan på torget visade på fem i åtta, drog han sig omedvetet tillbaka in i det mörkaste hörnet av porten. Hans hjärta slog hastigt och andningen var en smula ansträngd. Han var spänd och nervös, för att inte säga rädd. Men några tankar på att smita ifrån den för honom ovana situationen hade han inte. Åtminstone inte ännu.

Rakel Larsson var färdig att ge sig av hemifrån. 

Ett par glas Moët & Chandon hade värmt henne inombords och hennes kinder var friskt rödskimrande när hon betraktade sig själv i hallspegeln. Hon var sminkad, inte överdrivet men heller inte blygt diskret, definitivt tillräckligt för att förta intrycket av grå och prudentlig dam. Knuten i nacken hade hon bytt ut mot en elegant ”svinrygg” och framtill fick håret falla i en välkammad men skälmsk lugg. 

Hon hade kappan och stövletterna på. Men under kappan, det var det förvisso omöjligt att upptäcka med blotta ögat, var hon spritt språngande naken förutom ett par vita och tunna stayups av nylon. 

Hon rös och gav efter för en knappt hörbar suck av behag när hon tänkte på att ingen ens skulle kunna ana hennes hemlighetsfulla nakenhet. Hon drog åt skärpet i midjan ett extra hål för att förstärka den feminina timglasformen. 

Innan hon gick ut genom ytterdörren lade hon ett par droppar Shalimar bakom öronen. Bara litet grand så där, så att det knappt skulle märkas. 

Hon log och gav sin egen spegelbild en slängkyss.

När hon var färdig med sin lek, skulle Bertil Björk lydigt ha låtit sig ledas dit hon ville. Det kände hon sig helt övertygad om.

Hon kom till torget bara ett par minuter innan klockan slog åtta.

(..fortsättning följer...)

© Björn Solum

Det som göms i snö... (Följetong 10:e delen)

Det blev torsdag kväll. 

Rakel Larsson låg i badkaret. För en oinvigd betraktare skulle hennes beslöjade leende ha varit svårtolkat. Bortom alla tvivel såg hon belåten ut, men det var lätt att förledas att hennes tillfredsställelse bara berodde på den romantiska skrud av roséfärgat badskum och levande ljus, som badrummet var klätt i. Eller att den egentliga anledningen till hennes fägnad var flaskan med Moët & Chandon som låg urdrucken och omkullstjälpt på badrumsgolvet.

Sanningen var i själva verket mycket mer komplex än så. Hon hade också, tillslut, bestämt sig. 

För en raffinerad plan.

(..fortsättning följer...)

© Björn Solum