Ångest.

D et är tredje dagen med stiltje. Seglen hänger slappa och helt livlösa. Havet ligger stilla och lika livlöst. Inte ens dyningarna, som annars alltid rullar, sätter båten i rörelse. På himlen finns inte ett moln och solen bränner het och krävande och lär fortsätta att göra det tills den går ner. Horisonten är inte längre en lång linje långt bortom stäven. Den är en cirkel, vid och avlägsen och i diset går den knappt att urskilja. Himmel och hav verkar vara ett och samma men istället för den känsla av frihet som jag har hoppats att det vida havet skall ge, så känner jag mer och mer hur jag håller på att stängas inne. Jag sitter fast i en liten segelbåt ute på ett stort och öppet hav och kommer ingen vart. Sysslolöshet och väntan på att något ska ske gör att timmarna känns som veckor. Tystnaden som kommer av att inte ha någon att tala med skrämmer mig. Värst av allt är att ingen finns som kan bekräfta att jag själv faktiskt finns. Jag är långt ute till havs. Långt ute på djupt, riktigt djupt, vatten. Och jag är ensam. Helt ensam. ----- Tre dagar med total stiltje. Det känns som om jag håller på att lösas upp. Under de hetaste timmarna kryper jag in under däck. Jag försöker sova men är inte tillräckligt trött. Det har blivit för mycket vila under de senaste dagarna. Jag ligger ändå kvar i kojen. Tankarna far från det ena till det andra. Det är tyst. Inte ett knäpp hörs. Plötsligt blir jag medveten om mina egna hjärtslag. Jag börjar räkna slagen. De slår plötsligt fortare. Och snart ännu fortare. Hjärtat börjar skena. Jag svettas ymnigt och flämtar när jag andas. Jag sätter mig häftigt upp. Ljuden från lakanet och det dova dunket när jag sätter ner fötterna på durken bryter min fokusering på hjärtat. Andningen lugnar ner sig. Hjärtat också. Jag säger högt till mig själv: - Fan, jag får allt se till att göra något. Jag är forfarande skärrad när jag kommer ut på däck. Eftermiddagssolen steker och det är egentligen för varmt att vara där. Jag river av mig alla kläderna och fäller ner badstegen. Slänger mig själv överbord. Väl i vattnet får jag halvt panik när tanken slår mig att det kanske lurar en best i djupet. En hungrig haj eller vad fan som helst. Jag tar mig snabbt uppför badstegen igen. Flåsar. Flämtandet är där igen. Jag tycker plötsligt att det är svårt att få luft. Plötsligt börjar jag gå fram och tillbaka i sittbrunnen. Jag håller hårt om mitt eget huvud. Försöker tänka på något annat. På vad som helst. Jag måste hitta på något att göra. Jag kommer plötsligt på att jag har en kartong med ägg liggande i ett svalt utrymme under durken. Häromdagen hade jag tvivlat på om jag skulle tordas äta dem. En salmonellainfektion just nu skulle ta kål på mig. Definitivt. Jag hämtar äggen och krossar dem ett efter ett mot teakdäcket. Låter sedan solen torka och bränna fast dem ordentligt i träet. Det tar en stund men jag har i alla fall lyckats skingra tankarna. Mitt fina och omsorgsfullt skötta teakdäck ser för jävligt ut. Men jag är nöjd. Ändå. Jag har fått något att göra. När äggen torkat fast ordentligt av solgasset, så sätter jag igång att skrubba däcket. Första skrubbningen tar bort det mesta men det återstår en massa fläckar som jag får skrubba en och en och tillslut även plocka fram sandpapper för att få bort. Arbetet tar mig flera timmar. Men jag jobbar på och tänker inte på annat än att få bort fläckarna. Raspandet från skrubbandet och slipandet känns tryggt. När jag är klar har solen börjat sjunka. Det går snabbt på de här breddgraderna och mörkret omsluter snart allt. Kvar är bara jag, båten och stjärnorna. Ännu ingen vind. Inte en endaste vindpust. När jag sätter mig bredvid rorskulten  känns plötsligt allt så där ödsligt tyst igen. Det är själva djävulen vad tyst det kan bli när man är ensam. Jag nynnar på sånger som dyker upp i minnet. Barnvisor, gamla slagdängor, sånger som jag inte kan, sånger som jag hittar på själv. Fan vet var jag får alla sånger ifrån. Tänker att jag håller på att bli galen av det här. Märker att hjärtat börjar på att rusa igen. Ångesten kommer direkt nu. Den är där. Hotar att ta över helt. Jag känner mig knäsvag trots att jag sitter ner. Försöker ta mig samman, tvinga fram andra tankar. Är säker på att jag blir galen av det här. Jag får tag i en hink och halar upp den halvfull med havsvatten som jag stjälper över mig. Det svala vattnet får mig att rysa och framförallt vakna till. Jag halar upp en ytterligare en halvfull hink. Den går samma väg. Stjälps över huvudet. Jag lugnar ner mig, men är skärrad. Så här kan jag ju för fan inte hålla på. ----- Det blir kväll. Mörkt. Nattsvart. Jag lägger mig på teakdäcket. På rygg. Tittar på stjärnorna. Det är vackert. Men statiskt. Stilla. Jag letar efter stjärnbilder. Försöker hitta egna bilder bland stjärnorna. Fantasierna håller tankarna i styr. Jag känner mig lugn. Somnar. Kanske. Säkert bara för en stund. Jag vet inte. Jag har ingen riktig kontroll på tiden. Jag ligger kvar i alla fall. Min lek med fantasier tar mig till slut upp bland stjärnorna. De är ju ändå det enda jag ser. Det känns som jag svävar. Som om båten och havet plötsligt bara försvinner. Jag får för mig att jag också håller på att försvinna. Jag blir rädd. Skiträdd. Hjärtat skenar igen och jag flämtar fortare och fortare. Det börjar sticka i fingrarna. Snart i hela kroppen. Nu dör jag, hinner jag tänka innan jag försvinner.  Jag måste ha svimmat. För sedan minns jag inget alls på en stund. När jag kvicknar till ligger jag kvar på teakdäcket. Det luktar fortfarande svagt av ägg. Jag sätter mig upp. Allt är stilla. Inget har förändrats. Jag befinner mig fortfarande på min båt. Någonstans långt ute till havs. Jag känner plötsligt ett starkt behov av att veta var jag befinner mig. Jag gör en GPS-pejling för att ta reda på min position. Upptäcker att jag trots allt har rört på mig sedan sist. Dock inte åt det håll som jag är på väg. Men jag har rört på mig i alla fall. Jag suckar djupt. Går upp på teakdäcket igen. Sätter mig med ryggen mot masten. Tårar rinner ur ögonen. Jag torkar bort dem med baksidan av handen. Tänker: - Nu får det jävlar i helvete börja blåsa snart. ----- Jag måste ha somnat med ryggen mot masten. Jag är i alla fall inte medveten om något förrän jag vaknar upp av ett svagt rassel i seglen. Bommen svänger plötsligt långsamt ut mot relingen. Jag blir omedelbart klarvaken.  Vind.  Och den ökar.  Seglen tar och båten börjar röra sig. Vinden fortsätter att öka. Det går ruskigt snabbt nu. Havsytan krusas oroväckande häftigt. Vågor slår mot bogen. Stjärnhimlen skyms. Syns snart inte alls. En snabb koll på barometern ger besked. Lufttrycket sjunker med rasande fart medan temperaturen stiger. Ett djupt lågtryck är på väg in. Säkert en storm. Jag borde bli rädd. Riktigt rädd. Men jag vet vad jag har att göra. Jag rullar in focken och revar storseglet. Tar om positionen med hjälp av GPSen och lägger sedan ut en kurs innan jag kopplar in vindrodret och låter båten sköta sig själv. Jag har plötsligt fått en helvetes massa att göra. Det blir svårt att hinna med. Löst skall sjösäkras och alla ventiler och öppningar stängas till. Jag får brått. Det här kan gå snabbt. Och det gör det också. Inom bara några minuter är stormen över mig med full styrka. Det tjuter i riggen och vågorna kommer snabbt upp i trädtoppshöjd. Det här kommer att bli tufft. Men jag tänker fan inte dreja bi och ligga sysslolös och sjösjuk i kojen. Jag har fått något att göra. Något som får mig att känna att jag lever. Må den värsta stormen i mannaminne komma. Jag tar mig in under däck för att föra in position och ny kurs i loggboken. Jag skriver in datum och tid först. Det är den 21 december 2012 och klockan är 21.57 © Björn Solum

Jungfruns förlorade längtan.

Ur djupet av ett hav,

där okänt har sitt bo,

där mörker råder,

där inget stör,

föddes längtan hos en jungfru..

M

åhända var det blott en rörelse i sanden, eller bara en fängslad, oändligt liten bubbla med hemlighetsfullt innehåll som lösgjorde sig från bottnen. Eller helt enkelt bara...något. Något som ingen visste något om. En början var det i alla fall. Som en födsel.. .

Något förlöstes ur djupet och började sakta att stiga uppåt. Osynligt för varje öga, för där, i djupet, fanns inget ljus. Bara mörker. Likväl trotsade något trycket från kvarhållande krafter och var oåterkalleligt på väg uppåt. Det växte. Blev större. Eller mer. Som en längtan sprungen ur inget, som något outsagt, som något som saknade beskrivande ord. Det växte sig snart än större. Och rikare. Det fortsatte uppåt. Sökte väl ljuset. Ett blekt och färglöst ljus avtäckte snart dess form och tillhandahöll därför en mening. Det fick ord som kunde beskriva.

En kropp som var avskild från vattnet runt om.

Något levande. För det rörde sig. Och växte.

En varelse. Men ännu bara som en makligt växande bubbla med förborgat innehåll.

Ljuset tilltog. Färger tillkom. Fler former framträdde. Blev begripliga. Och kunde beskrivas. Nu med målande ord. Vackra ord.

Behaglig.

Mjuk.

Vän.

Betagande.

Skön.

Böljande.

Harmonisk.

Hänförande.

Lockande.

Tilldragande.

Förtrollande.

Ljuv.

Formen utvecklades snabbt i det transparenta vattnet och fullbordades strax innan vattenytan nåddes.

En kvinna bröt vattenytan. Ingen förstod varifrån hon hade kommit. Hennes leende ansikte och hennes hårsvall var det enda som syntes. Hon stannade kvar nersänkt i vattnet. Såg sig om. Samlade det långa håret och lät det hänga i en lång fläta över den ena axeln. Sakta, värdigt, tog hon sig upp på stranden. Naken. Oblyg. Stolt. Och värdig. Hon följde strandkanten. Lät solen och vinden smeka och torka sin våta hud. Varm, och längtande, fortsatte hon sin vandring. Löstes snart upp i diset och försvann. Ingen visste snart att hon ens hade funnits.

Det kunde ha gått månader. År. Eller sekler. Ingen visste. Det var ändå blott ett kort ögonblick i evighetens tidsrymd. Men hon kom tillbaka. Till samma strand. Till samma hav. Skrämd nu. Blyg. Fylld av skam. Jagad. Skylande sin nakna kropp, sitt kön och sin böljande barm. Gråtande, rusade hon ut bland vågorna. Löstes snart upp i tusenvis av små och ofyllda bubblor av fräsande skum.

Snart minns ingen att hon hade kommit tillbaka. Ej heller att hon sedan försvunnit.

Än mindre att hon hade förlorat sin längtan.

© Björn Solum december 2012

Måsen.

R

uskvädret var inne på den femte dagen. Den enda förändringen i det ihållande hällregnet var de täta utbrotten av infernaliska störtskurar då blytunga vattendroppar dränkte alla andra ljud när de smattrande föll mot de översvämmade gatorna. Dagvattenbrun-narna var sedan länge överfulla och vattenmassorna hade sprängt brunnslocken ur sina fästen. Längs gatorna rann floder av ler-blandat vatten som spolade med sig allt löst bråte och till och med knytnävsstora stenar. Havsvattnet hade blandats med lervällingen och färgats brunt i ett flera hundra meter brett bälte som hade brett ut sig så långt jag kunde se längs kusten. Stora mängder med skräp hade spolats upp på land av bränningarna och stranden såg ut som en förgäten soptipp. Det var en anskrämlig syn och de tunga regnmolnen visade inga tecken på att de var på väg att lösas upp och försvinna.

Själv satt jag väl skyddad och torr inne i min bil. Jag hade parkerat längs strandpromenaden invid Victors Beach och satt otålig kvar i förarsätet och väntade på ett uppehåll i regnandet. Jag såg på mitt armbandsur och insåg att om det skulle bli någon frisk luft den dagen, så fick jag allt se till att pallra mig iväg.  

Jag rotade fram mitt paraply som låg instucket under passagerarsätet och krånglade mig ut ur bilen samtidigt som jag med mycket besvär försökte fälla upp paraplyet. Regnet var så krafigt att jag hann bli ordentligt blöt innan jag kunde fälla ut det ordentligt. Irriterad, smällde jag ilsket igen bildörren efter mig innan jag gav mig iväg.

Redan innan jag nådde fram till träbron vid Hotel Puente Romanos strandserveringar, så var inte bara fötterna genomvåta. Från paraplyet hade strida rännilar runnit ner och gjort byxorna lika blöta. De klibbade obehagligt mot benen och jag svor ve och förbannelse över det risiga vädret. Jag bestämde mig för att avbryta promenaden när ännu en störtskur tvingade mig att söka skydd under ett utskjutande tak. Taket saknade stuprännor och från kanten störtade vattnet ner framför mig, som vore det ett ogenomträngligt vattenfall.

Jag var på dåligt humör, det kan jag villigt erkänna, men jag kunde inte bara skylla på det urusla vädret. Under en längre tid hade jag slitit med att få tid och ork att räcka till för både jobb och andra självpåtagna plikter. Jag levde i ständig oro för huruvida jag skulle klara av att reda upp trasslet i min vardagstillvaro. Tvivlet gav mig ingen ro och utan att jag egentligen var medveten om det, så hade oron och osäkerheten fått mig att i grunden tvivla på mig själv och min förmåga. Jag hade omärkligt trasslat in mig i en nedbrytande ond cirkel av osäkerhet, trötthet och oförmåga. Tron på mig själv och mina möjligheter hade nästan omärkligt, men dag för dag, förbytts i ett förgörande tvivel. Jag suckade djupt och stod kvar där jag stod, skyddad och gömd bakom ridån av fallande vatten.

Världen utanför, stranden och havet, skymdes nästan helt av de fallande vattenmassorna. Jag lutade mig mot väggen och väntade. Utan annat att ta mig för, så fick tankar och känslor komma och försvinna som de ville. Snart nog fann jag lugn och ro. Det var inte utan att jag uppskattade min påtvingade stund av ostörd ensamhet. Jag kände mig snart nöjdare. Missnöjet byttes ut mot en nyfunnen ödmjukhet inför naturens oanade krafter.

Det häftiga regnet avtog så småningom och snart hade det upphört nästan helt. Ett avmattat duggregn var tillslut det enda som återstod. Sikten klarnade och världen omkring mig återvände. Ett par kraftiga vindilar fick palmkronorna högt ovanför att svaja fram och tillbaka och en skur av ansamlat regnvatten föll med ett dovt plaskande ner i den våta sanden. Den plötsliga vinden andades hopp om förändring i väderleken. Jag bestämde mig för att ta en sväng ut på vågbrytaren, som sträckte ut sig i en mjuk böj över havsytan framför mig. Tunga dyningar slogs sönder mot klippblocken längst ut och kaskader av skum yrde över pirens yttersta delar. När jag nådde längst ut började regnet falla igen. Jag fällde upp paraplyet men stod kvar och såg ut över havet. Inombords kände jag mig lugn och trygg. Regnet strilade ner från paraplyet. Mot det var jag skyddad. Plötsligt, och utan att egentligen ha någon som helst anledning, förutom att jag kanske bara ville se åt ett annat håll, så vände jag mig om.

På ett stort och platt klippblock satt en ensam mås ihopkurad och såg rakt på mig. Den var genomvåt och regnvattnet droppade, rann egentligen mest, från fjädrar och näbb. Den satt helt stilla, oskyddad, och lät sig liksom självförvållat dränkas av det oundvikliga regnet.

Jag förstod att något måste vara fel och jag fick det bekräftat när jag tog ett par steg fram emot måsen. Den gjorde ett försiktigt försök att komma undan. Dess högra vinge släpade skadad över stenen. När jag stannade mitt i steget, så slog den sig till ro och satt sedan helt stilla igen. Jag slog bort en första tanke på att ända måsens lidande och långsamma död genom ett rappt slag med ett tillhygge av något slag. Istället stod jag kvar och betraktade den försvarslösa fågeln.

Jag vill inte påstå att jag är religiös. Åtminstone praktiserar jag ingen religiös inriktning. Av den anledningen är det märkligt att jag ändå fick en ingivelse att be en bön för den döende måsen. Jag bad den enda bön jag någonsin lärt mig. I sanningens namn måste jag tillstå att jag inte ens visste att jag fortfarande kom ihåg hur den löd. Jag bad med hög röst och ärlig inlevelse bönen Fader Vår. Jag vet inte varför. Det var som sagt bara en ingivelse.

Fader Vår, Du som är i himmelen.

Helgat varde Ditt namn.

Ske Din vilja,

så som i himmelen,

så och på jorden.

Vårt dagliga bröd, giv oss idag.

Och förlåt oss våra skulder,

så som vi och förlåta dem,

som oss skyldiga äro.

Inled oss icke i frestelse,

utan fräls oss ifrån ondo.

Ty riket är Ditt.

Och makten och härligheten.

I all evighet.

Amen.

Jag stod kvar en kort stund efteråt, men vände mig strax bara tvärt om och gick sedan med bestämda steg därifrån. Jag lämnade måsen åt sitt öde. Trots det kände jag mig lätt. Och fri. Jag gick med snabba steg tillbaka längs strandpromenaden mot den plats där bilen stod parkerad.

När jag hade kommit halvvägs, regnet fortsatte att falla, så vred jag plötsligt på huvudet och såg ut över havet. Ett par hundra meter längre ut flög en ensam mås strax ovanför havsytan. Jag stannade och såg tankfullt efter den. Den försvann snart i den dåliga sikten bakom regnet. Kvar blev dock tanken på att ett mirakel kanske hade skett. Jag slog bort lusten att gå tillbaka till piren för att se om den döende måsen satt kvar. Jag hade inte tid för det. En annan tanke slog istället rot.

Kunde jag säga att jag trodde på miraklet och samtidigt känna ett behov av att kontrollera om det hade skett? Skulle inte kontrollbehovet istället innebära att jag, istället för att tro, tvivlade?

Jag bestämde mig för att tro. Den måsen flög. Jag var säker nu. Med lätta steg fortsatte jag mot bilen. Några enkla ord formulerades i mitt nyklarnade sinne.

Allt som sägs vara, är bara tro eller tvivel.

Det ena är ljuset.

Det andra mörkret.

Glädje och sorg.

Tröst eller smärta.

Det är blott tro eller tvivel.

Enkel logik

och

himmelsk mystik.

© Björn Solum i november 2012

Möte i het augustinatt.

J

ag mötte henne allra först under bara en flyktig sekund.

Helt appropå möttes våra ögon i ett kort men sensuellt och överraskande ögonkast. Ett sådant som när det träffar, känns som en oväntad men välkommen, varm vindil. Jag höll ofrivilligt andan när hela min uppmärksamhet fångades av hennes ljuva blick. 
         Förtrollningen bröts lika hastigt som den hade uppstått när hon försvann i vimlet. Sorlet runt mig återvände. Jag andades ut i ett långt andetag  Runt mitt klappande hjärta hade värmen redan fått fäste. Det hade bara varit ett kort ögonkast, men två själar hade mötts. Och förstått. Nyfiket och beslutsamt sökte jag efter bekräftelse.

Snart nog möttes våra blickar igen.

Det mötet blev längre. Alltför långt för att bara kunna avfärdas som inget alls, som något som bara hade hänt. Hennes leende läppar kunde jag bara ana bakom hennes höjda glas med fino, men ingenting fanns som hindrade hennes varmt leende spanska ögon från att nå mina. Ingenting. 
Det blev ett bekräftande möte. Förvisso helt ordlöst, men det innehöll ändå tusenvis av ord. Vackra ord. De berättade om ömsesidigt gillande, kanske rent utav ett band, oss emellan.

Vem som blygt tittade bort först var svårt att avgöra. Kanske gjorde vi det båda två samtidigt. Eller kanske var det i själva verket bara hennes väninnor som pockade på hennes uppmärksamhet i ännu en brindis. Jag vet inte. 
Jag svepte det som fanns kvar av min sherry i ett enda glupskt drag. Och beställde sedan ännu en. Värmen inombords, som nu hade övergått i hetta, och den ljumma berusningen begärde mer.

En åldrad guitarrista ackompanjerade en ensam flamencodansös på en provisorisk scen i andra änden av festtältet. Entusiastiska åskådare stod flockade runt om och ackompanjerade skådespelet med taktfast klappande händer. Feststämningen ökade i takt med musiken och, försåvisst, med den sjunkande nivån av vin i de överallt skvalande botas de vino som gick ur hand i hand. Natten var ännu i sin linda. Jag bad med en enkel fingervisning en camarero att återigen fylla mitt glas med sherry. Innan den ens blivit upphälld hade jag redan bjudits att dricka en generös stråle med manzanilla ur en överförfriskad campesino´s nötta vinsäck. Det var svårt, för att inte säga - omöjligt - att undvika att ryckas med i den tilltagande festyran.

Jag befann mig i ett av de hundratals festtält som spänts upp inför den årliga feria de agosto i Málaga. Till tältet hade jag förts, som ledsagad av fasta men vänliga händer, när jag inte hade annat val än att följa med i strömmen av glada och sjungande festeros som vällde fram som het lava mellan tälten. Där stod jag nu blossande het och yr av fest och berusande vin, nonchalant lutad mot den rangliga bardisken av rostfri plåt. Jag var klädd i en vit, oknäppt bomullsskjorta, slitna och fransiga jeans och ett par dammiga skor. Ur bröstfickan stack ett paket Habanos upp ovanför kanten. Jag skakade fram en och tände den med en tändsticka av den gamla sorten, en sådan som det dras eld på mot klacken på skon. Jag njöt av livet som pulserade i mig och runt mig. Från scenen blandades kastanjetternas och klackarnas klapprande med gitarrens passionerade rytmer. Den tryckande värmen inne i tältet lindrades endast av kvinnornas vibrerande solfjädrar. Det var packat runt bardisken och vid borden. Sorlet, skratten, sången och musiken, allt, precis allt vibrerade av fest. Riktig fest.

Några meter ifrån min plats vid bardisken stod gänget med festande väninnor kvar. Uppsluppna. Förväntansfulla. Glada och vackra. Och jodå, jag kastade allt en och annan förväntansfull blick åt det hållet. Hon var vacker. Kvinnan. Osedligt vacker. Klädd i en fotsid, snäv och traditionsenlig traje de flamenca, för ovanlighets skull helt vit. Det midjelånga, korpsvarta håret bar hon löst hängande i en spets ner över ryggen, som pekade spetsen ut var hennes välformade stjärt var belägen. De enda färger hon bar, förutom det svarta håret och de bruna ögonen, var den blodröda nyans, som hon hade valt till läppar och både finger och tånaglar samt ett litet blygsamt krucifix av guld som hängde i en lång och tunn kedja och vilade i skåran mellan hennes bröst. Hon var verkligen vacker. Underbart vacker.

Tiden markerades bara av rytmen från flamencon och av rinnande sherry i olika tappningar. Jag vet därför inte hur länge jag hängde kvar vid bardisken. Jag tänkte stå kvar så länge ”Hon” stod kvar. Att säga annat vore hyckleri. Ändå lyckades jag inte i mina försök att återigen fånga hennes blick. Var gång jag sneglade åt hennes håll, så föreföll hon fullt upptagen i samtal, skratt och tjo och tjim med sina väninnor.

Plötsligt blev det uppståndelse invid bardisken. Vänninegänget hade alla tagit plats på rad invid disken. Kyparen var i full färd med att fylla upp varsin tequila slammer till damerna. När alla hade fått sitt glas, så svepte de unisont den berusande drycken. Det blev en del skratt och flamsande, men ”la guapa del traje blanco” vände sig plötsligt om emot mig och log med rödblossande kinder och blicken fäst i mina ögon. Själv förmådde jag mig inte till mer än att bara höja mitt sherryglas i en symbolisk skål. Jag vet inte om jag log till svar. Förmodligen. Kanske inte. Jag hann i varje fall inte så mycket mer, för plötsligt drog en av väninnorna henne i armen. De var redan på väg till annat. Innan de försvann helt ur sikte i folkmassan, så vände hon sig hastigt om en sista gång. Hon sökte min blick. Och fann den förstås. Jag höll den kvar. Om än bara för ännu en endaste kort sekund.

Jag blev stående kvar, tankfull, slappt lutad mot bardisken. Plötsligt knackade kyparen mig påstridigt i ryggen. Jag vände mig om och framför mig stod en redan upphälld tequila med tillhörande salt och citronklyfta.

- ”Una invitación.”, svarade han kort på mitt frågande ansiktsuttryck. ”De la guapa del traje blanco.”, la han sedan till med ett brett leende.

Tequilan sveptes manligt i ett enda hastigt och obrutet drag efter att jag först slickat i mig saltet. Den kändes som en storm av eld som spred sig runt mitt hjärta. Bettet i citronklyftan efteråt fick saliven att rinna till ordentligt under tungan. Jag svettades ymnigt och jag förstod att det var dags för mig att ge mig ut i den friskare luften utanför festtältet.

Visst hade jag en förhoppning om att jag skulle stöta ihop med den vackra någonstans i myllret, även om jag förstod att möjligheterna var små. I det upplysta festområdet stod tält och barer vägg i vägg med varandra. Det ockrafärgade dammet hängde som dimslöjor runt lyktorna. Myllret av festglada, sorlet, skratten och den överallt högt uppskruvade musiken slog mig nästan till marken. Hundratusentals hade samlats till fest på en yta inte större än några forbollsplaner. Jag hade inget annat val än att bara låta mig föras med av den dansande och sjungande strömmen av människor som flöt fram som en gungande flod mellan festtälten.

Utan att egentligen veta hur jag hade hamnat där, så befann jag mig plötsligt invid en capilla som fanns permanent uppbyggd inne på festområdet. Det vitmenade kapellet var inte större än att en ensam helgonikon knappt fick plats där inne. Uppe på taknocken hängde en liten kyrkklocka. Ett rep hängde ner längs väggen och var fastgjort i en stor svartmålad krok bredvid ingången. Upp till de öppna portdörrarna ledde en kort och bred stentrappa. Några få ensamma satt och vilade på trappstegen. Framför helgonikonen stod en kvinna på knä med nerböjt huvud och bad. Jag lyckades slita mig ur strömmen av människor och gick och satte mig på ett av trappstegen.

Jag märkte det inte ens först, men plötsligt satt hon bredvid mig, helt nära, hon, den vackra. Kanske var det vinet, eller kanske var allt bara en hägring, en dröm, eller helt enkelt något oförklarligt, något med mystiken i det som händer oss i livet, men det kändes självklart att just hon skulle sitta där. Hon log och tog min hand medan hon svalkade mig med mjuka slag från sin solfjäder.

En tanke, om att hettan som jag kände inte fanns i vinet, eller ens i luften omkring oss, slog mig. I ett plötsligt påkommet ögonblick av klar insikt, förstod jag att hettan egentligen inte ens fanns under solens obarmhärtiga strålar en het augustidag i Málaga. Den måste redan ha funnits inom mig. I hjärtat av mitt väsen. Som vore den ditplacerad i form av en glödande het längtan som inget annat ville än att förvandlas till ljuv verklighet. Tanken fick mig att stanna kvar. Jag stannade där min enkla men gömda längtan fick bana sin väg igenom och förvandla pliktens och förnuftets iskyla till glödande passion.

Jag stannande kvar, där brinnande het kärlek ännu är den låga som håller mitt hjärta vid liv.

© Björn Solum