Det som göms i snö... (Följetong 6:e delen)

Rakel Larsson innehade en förtroendeställning på det centrala postkontoret i Småstad. För första gången sedan hon hade fått den ställningen, tänkte hon utnyttja förtroendet för ”sina egna syften”. Det var av den föga smickrande anledningen som svarsbrevet från Dagens Nyheter nådde hennes händer ett helt dygn tidigare än vad som annars skulle ha varit fallet. Redan på måndag kväll satt hon därför i soffan i vardagsrummet med hjärtat tickande snabbt och upphetsat. Hon var klädd endast i sin penjoar av lent siden. Framför henne på soffbordet låg brevet från Dagens Nyheter ännu oöppnat. Ett glas champagne hade hon unnat sig. Det var redan urdrucket. 

En timme senare satt Rakel Larsson vid köksbordet och skrev. Runt henne, utspridda på golvet, låg flera ihopknycklade brevpapper. Det tidigare så elegant uppsatta håret hängde rufsigt kvar i en ensam hårnål. Hon var fortfarande osäker på vad hon skulle drista sig till att skriva. Efter det femte försöket bestämde hon sig för att ta en paus. Hon behövde tänka.

En dryg timme senare, under vilken hon hade unnat sig ytterligare två glas champagne, hade hon bestämt sig. Hon skulle fortsätta leken. Och nu visste hon precis vad hon skulle skriva.

Trots veckodagen, det var ju bara måndag, så slog hon upp ännu ett glas med champagne. Innan hon satte sig tillrätta för att skriva, lossade hon knuten till skärpet och lät penjoaren glida isär. Naken, men ändå inte, skrev hon sedan sitt brev.

”Bertil,

Ditt namn berättar mer för mig än du anar. Dina ord likaså. Jag förstår att du äger tyngd och styrka och att du är begåvad med ett oförlöst ljus. Jag förstår att du förmår skrämma utan att injaga fasa, att du förmår glänsa utan att skrodera. Jag anar att du är diskret snarare än blyg och att du är tystlåten, men långt ifrån sluten. 

Du har sannerligen, även du, hemligheter väl värda att utforska.

I det här brevet tänker jag avslöja blott en enda liten och diskret hemlighet för dig. 

I natt, som alla nätter, när jag går till vila, gör jag det naken och för öppet fönster, men under vita och voluminösa bolster av dun.

Jag vill gärna utforska, och utforskas. Och ja, jag vill gärna veta mer.

Varmt,

Linnea L.

Postbox 69

Småstad”

Det där med Linnea var inget påhitt. Rakel Linnea Larsson var hennes fullständiga namn. Linnea hette hon efter sin egen mor, men hon använde det nästan aldrig. Postboxen hyrde hon sedan lång tid tillbaka. Den var bekväm att ha och hon fick tack vare den sin post redan under arbetstid. Och en postbox kom ju synnerligen väl till pass nu. 

Hon ödslade ett par droppar ur flaskan med Shalimar på brevpapperet innan hon förslöt kuvertet. Parfymens tungt förföriska doft skulle bara svagt kunna anas när brevet öppnades. Det var också meningen. Hon ville bara ge en knappt skönjbar vink om ännu en av hennes väl förborgade hemligheter.

Brevet både frankerade och stämplade hon själv på postkontoret morgonen efter. Under lunchrasten skyndade hon sig hem till Sjukhusvägen 12 för att oförmärkt och för egen hand försäkra sig om att det helt säkert hamnade där det skulle hamna. I Bertil Björks brevinkast. 

(..fortsättning följer...)

© Björn Solum