Det var fredag, en senkommen aprilafton med mildväder och vår i luften. Bertil Björk stod för öppet fönster i sitt vardagsrum och såg ut över parken vars ytor bredde ut sig ända bort till sjukhusområdet. Det var barmark och det enda som var kvar av snön låg i en smutsig och långsamt smältande driva i skuggan på nordsidan bakom sopskjulet. Halvt begraven under snödrivan stack en röd leksaksspade och resterna av en hög med prydligt ihopvikta kartonger fram.
På andra sidan grusgången, bland grenarna i de ännu kala lindarna, höll en flock våryra koltrastar konsert och i björkarna längs allén hade knopparna redan börjat svälla. Vinden var svag, bara en ljum fläkt som lovade blidväder under resten av helgen.
Med ett djupt andetag insöp Bertil Björk vårens flagranta ankomst. Han konstaterade, varm om hjärtat, att den kalla vintern var över. Det skulle snart vara sommar och tid för både blommor och bin och avklädda bad i sommarvärmen. Kamraterna på pappersbruket hade inför helgledigheten glatt konstaterat samma sak. Efter arbetets slut tidigare under eftermiddagen hade ungtupparna tjoat vilt och förväntansfullt om vad de skulle ta sig för under helgkvällarna som väntade. En av de de djärvaste och mest talförda hade, ackompanjerad av höga skrattsalvor från de andra, vrålat att ”nu jävlar är det kort-kort och pirr i varenda jävla buske där ute”, varefter han hade rivit sönder kalsongerna där fram, hoppat upp på en av bänkarna och vrålat ännu högre ”släpp fångarne loss, det är vår”.
Bertil Björk undslapp sig ett försiktigt och snabbt övergående leende när han tänkte på historien. Han mindes sina egna ungdomsår. Energin som aldrig tycktes sina. Förhoppningarna. Och besvikelserna. Någon Don Juan hade han väl aldrig varit, men han hade haft sina äventyr. Och han hade ju varit gift. Men allt det där var en svunnen tid. Inget hade han på gång i den vägen nuförtiden. Det blev mest ensamma kvällar. Lusten fanns. Men vad skulle han göra med den? Han höll sig kvar hemma i lägenheten under helgkvällarna. Det var lugnast så. Det fick bli lättklädda damer på TVn istället. Lättklädda förresten, andra skulle väl kalla det för sitt rätta namn, pornografi. Eller porr. Det fick han allt erkänna. Åtminstone inför sig själv.
(..fortsättning följer...)
©Björn Solum 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar