Jodå, Bertil Björk var snart tillbaka. Han hade bara gått ut för att köpa kvällstidningen och lämna in en tipskupong. Han hittade brevet upp och nervänt på dörrmattan innanför ytterdörren. Han kände igen kuvertet och förstod därför genast vem det var ifrån. Han slog bort en förvåning över att brevet hade kommit vid en så pass sen timme. Att brevet saknade både frimärke och stämpel lade han däremot inte ens märke till. Han var mest intresserad av vad brevet skulle innehålla och öppnade det redan innan han ens hade sparkat av sig skorna. Hans hjärta klappade hårt och hastigt.
En timme senare, när tankarna på vad brevet innebar hade hunnit ifatt honom, så kände sig Bertil Björk skrämd. Inte helt bortskrämd, men ändå just skrämd. Han förstod ju att nu var det allvar. Han skulle bli tvungen att bekänna färg. Att det skulle bli han som fick ordna med mötet, bestämma tid och plats och överhuvudtaget vara den som tog besluten bekymrade honom. Det hade han inte räknat med ifrån början. Han hade helst bara velat vara den som följde med i leken.
Han behövde tid att tänka efter.
Bertil Björk svarade inte på brevet den kvällen. Inte heller under nästa. Hans svar nådde därför inte den trånande Rakel Linnea Larsson förrän hela tre dagar senare.
Det hade redan hunnit bli torsdag.
Vid det laget var Rakel Linnea Larsson praktiskt taget helt utom sig av frågor, som hon inte fann svar på.
Tvivlen hade farit som bistra snöstormar inom henne.
Brevet från Bertil Björk var kort. Men koncist. Och bestämt.
Rakel Linnea Larsson höll omedvetet andan medan hon läste det.
Linnea,
Sannerligen är det vår, och tid för knoppar att slå ut i blom.
Möt mig vid klockan på torget här i Småstad, kommande fredag, på slaget klockan åtta.
Bertil
Bertil Björks svar gav sken av beslutsamhet. Det tyckte han själv i alla fall. Sanningen, och den var han själv fullt medveten om, var att han långt ifrån hade bestämt sig.
(..fortsättning följer...)
© Björn Solum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar