Rakel Larsson gömde munnen bakom brevet från Bertil Björk. Hon kunde inte hindra ett kort skratt att självmant porla fram över läpparna. Vad hennes svar skulle bli, det visste hon redan. Skrivandet skulle däremot få vänta till kvällen. Hennes svarsbrev skulle kräva minst ett glas med kyld champagne, och säkert en och annan raffinerad lek på egen hand, för att kunna skrivas så som hon ville ha det. För nu skulle Bertil Björk ledas in på en väg som var svår att motstå, och ännu svårare att lämna.
Hon reste sig från wc-stolen och ordnade klädseln. Innan hon gick ut genom dörren stannade hon framför spegeln och rättade till hårknuten i nacken och gav sedan, med ett skälmskt leende, sin egen spegelbild en diskret slängkyss.
När hon återvände till sitt skrivbord var hon åter den Rakel Larsson som arbetskamraterna vant sig vid. En uppmärksam betraktare skulle möjligtvis ha ha kunnat lägga märke till att färgen på hennes kinder var annorlunda. Någon kanske till och med skulle ha förletts att tro att hon kom direkt från en språngmarsch när hon satte sig tillrätta vid sin arbetsplats.
Kinderna blossade ännu ljust röda i det kalla ljuset från armaturen ovanför skrivbordet, när hon efter arbetsdagens slut plockade rent efter sig. Hon hade bråttom hem, men tog sig ändå tid att slinka in på Systembolaget för att inhandla en flaska Moët & Chandon.
När hon kom in i trapphuset på Sjukhusvägen 12, så mötte hon Bertil Björk som var på väg ut. Hon höll upp ytterdörren för honom och log när hon hälsade. Några seukunder senare, och förstås innanför sin egen dörr, slängde hon av sig alla kläder i en oordnad hög i hallen. Hon behöll bara pärlhalsbandet på. Hennes hjärta slog hastigt och hårt och lugnade sig först efter två fulla glas med champagne.
Brevet skrev hon sittande vid köksbordet, naken och med darrande hand.
Ӂh, Bertil
Du har så rätt, så rätt.
Jag ligger gömd i snö och väntar på att förlösas och få bada i ljus. Jag vill blomstra, vara den jag innerst inne är.
Jag sitter naken vid mitt köksbord. Hettan jag bär inuti är alltför stark för annat.
Min längtan växer. Min lust likaså.
Möt mig. Jag ber dig... Inget har vi att förlora. Allt kan vi vinna.
Jag är din...för evigt...för en dag...för blott en timme...så länge du har lust, när helst du önskar…
Linnea
Brevet blev inte alls så pikant och chict som hon hade tänkt sig från början. Det var väl berusningen efter de två raska glasen med champagne som hade gått över styr. Rakel Larsson var i sanningens namn redan bortom all sans och redbarhet. Vid varje pulsslag for het längtan som eldslågor genom hennes kärlekskranka lekamen. Hon kunde inte vänta längre. Inte efter det snara mötet i dörren. Herregud, hon hade ju anat värmen från hans kropp, och det måste ha varit hans hand som berörde hennes höft när de, tätt intill, hade passerat varandra i dörröppningen. Hans doft, hans andedräkt. Helt nära. Det blev för mycket för henne. Det fanns vare sig tid eller rum för lek och kurtis längre. Det fick bli som det nu hade blivit med brevet. Hon svepte den vadderade kappan om sin nakenhet, smet snabbt ut i trappuppgången och lade brevet ofrankerat och ostämplat direkt i Bertil Björks brevinkast. Han skulle säkert snart vara tillbaka.
(..fortsättning följer...)
© Björn Solum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar